Vilken resa

Idag, när lilleman sov i vagnen, så gick jag tillbaka i min blogg o läste mina inlägg från vår sista IVF behandling, en del inlägg från graviditeten och sen om förlossningen och veckorna efter. Vilken resa!!!

Nu, när vi har vår lilla familj, så är det lätt att glömma (eller kanske förtränga) den kamp som vi har fått genomlida för att nå hit! Jag kastades tillbaka till den osäkerhet, rädsla, hopplöshet som jag kände då och önskade att jag kunde säga till den tjejen – det ordnar sig! Du kommer få en fantastisk liten kille som är värd varje spruta, varje tår och varje stund av förtvivlan! Du kommer korsa mållinjen och få din lilla familj! ❤️

Det tyckte jag var något av det värsta med hela IVF cirkusen – att inte veta om man någonsin kommer lyckas! Om någon hade sagt till mig då: ge inte upp för februari 2018 kommer du föda en underbar liten grabb, då hade jag gladeligen kämpat vidare och sett fram emot den dagen! Men att inte veta om man gick igenom all den smärtan förgäves eller inte var tungt att hantera – givetvis kroppsligt men framförallt mentalt!

På farsdag så tog min man upp det fakta att vi har ett embryo i frysen. Vi pratade om det i somras, då vi nog var ganska inställda på att ge den en chans, men sen dess har vi inte nämt det. I söndags var det alltså dags att vädra samtalsämnet igen!

Vi känner oss båda kluvna!

Ena stunden tänker jag – självklart ska vi ge det en chans!!! Tänk om vi kan få ett litet syskon till Sixten? En till liten dotter eller son som vi får älska? Det vore ju fantastiskt!

Nästa stund så tänker jag – nej, det är för stor risk och vi ska inte gapa efter för mycket! Vi vet vad vi har men inte vad vi får! Då menar jag att min graviditet var helt underbar, förlossningen gick bra, vår son var/är helt fantastisk! Tänk om vi ”blir giriga” och sätter in det sista embryot och sen händer det något och vi förlorar barnet? Klarar vi det?

För det första så vet vi inte om den klarar upptiningen och vi vet inte om det skulle fästa och ens utvecklas till ett foster, men tänk om den gör det? Vågar vi? Orkar vi? Ska vi?

För vem gör vi det? Är det för att vi vill ha ett barn till eller endast för att vi vill ge Sixten ett syskon? Vi har hela tiden sagt – om vi får ett barn så har vi vår lilla familj! Vi är lyckliga och har det otroligt bra! Gapar vi efter för mycket?

Någon timme efter vi haft vår diskussion så sitter vi i soffan och har nyhetsmorgon på tvn. Det sitter en kvinna i soffan som pratar om när hon förlorade sitt barn 5 dagar innan beräknad förlossning. Plötslig spädbarnsdöd som händer i magen, vilket inte är helt ovanligt. Jag och min man tittar på varann och säger – är det någon som försöker säga till oss att inte försöka igen?

Jag sa till min man att det känns konstigt/sorgligt att be kliniken att ”spola ner” embryot! Det kan ju vara Sixtens bror/syster som väntar där! Vi har slitit blod, svett och tårar för att få Sixten och i samma behandling fick vi ett embryo till frysen – den enda som vi någonsin fått till frysen. Betyder inte det något? Betyder inte det att det är meningen att vi ska ge den en chans?

Samtidigt så känner jag inte att jag är redo att genomgå fler behandlingar. Jag fyller 41 år snart och jag vill/orkar inte genomgå fler IVF behandlingar! Det räcker… så om vi kör på embryot som är i frysen och misslyckas så är det över! Då är vi (för alltid) tre medlemmar i min familj! Min man säger då – vill du ha ett barn tillräckligt mycket då, om du nu inte är redo för fler behandlingar om vi skulle misslyckas? Vill man det tillräckligt?

Jag förstår hur han menar… men jag har inget svar.

Jag vet inte..

Jag hoppar mellan ”självklart JA” till ”nä, vi kanske sätter punkt där och nöjer oss med den fina lilla familj vi har”.

Jag tror att risken skrämmer skiten ur mig – samtidigt som jag är livrädd för att ångra mig om vi inte gör det!

Hur har ni andra känt? Har ni tvekat eller varit rädda inför syskonförsök? Var det självklart att ni skulle köra eller kände ni tvivel? Gjorde ni det för er skull eller för att ert barn skulle få syskon?

Min mens har fortfarande inte kommit igång så jag/vi behöver inte bestämma något idag.. men efter nyår så kanske det kan vara dags. 🤔

Det snurrar helt klart för fullt både i hjärtat och hjärnan! 🤯

❤️