Farväl?

Känner att det blir längre och längre mellan mina besök här på bloggen och behovet att skriva har minskat rejält!

Den var ett perfekt utlopp för min sorg, frustration och rädsla över att inte få barn .. men nu så behöver jag inte det längre.

Vi har fått vår lilla son och beslutat oss för att vi är lyckliga och nöjda med det.

Det embryo som ligger kvar i frysen kommer vi  ”förmodligen” kassera.

Jag skriver ”förmodligen” eftersom vi inte har pratat klart om vad som ska hända med den, men vi är båda överens om att vi inte ska använda det själva. Om vi donerar det till ett annat par som behöver eller om vi kasserar det får väl framtiden utvisa, men vi kommer för alltid vara en liten familj på tre personer. Precis vad jag drömde och hoppades på!

 

Visst kom det tankar då och då att ”om vi lyckas en gång så kanske vi ska försöka se om vi kan lyckas en gång till”, men jag och min man har landat i beslutet att vi har det fantastiskt bra som vi har det!

Vi skulle kunna ge oss på det igen och gå igenom den där karusellen som IVF innebär men önskan och den stora längtan efter ett barn till finns inte riktigt där! Oron att man kanske kommer ångra sig om ett år eller två (eller ännu längre fram), driver nog på tankarna mer än något annat! Men vi kan inte skaffa ett barn till bara för att vi inte ska behöva ångra oss sen!

Vi måste gå efter vad vår magkänsla säger just nu och vad vi känner inför vår framtid!

 

Jag känner ingen sorg eller oro över det beslutet för min egna del, däremot kan jag oroa mig lite för min sons del. Tänk om han saknar att ha ett syskon? Samtidigt så vet jag barn/vuxna som stormtrivs att vara enda barnet och barn/vuxna som har syskon men som hellre hade varit ensambarn. De som har ett syskon kanske hade velat ha två eller fem? De som har fem syskon kanske hade velat ha ett syskon? Nu är situationen som den är och hade vi båda varit yngre så hade det kanske sett annorlunda ut! Om vi haft tid på oss så hade det kanske naturligt blivit ett barn till när vi är redo. Nu har vi inte tiden på vår sida och vi måste förhålla oss till det.

Vi får se till att han har andra jämnåriga barn omkring sig och att andra nära släktingar får vara som hans ”syskon”. En nära vän kan vara minst lika bra som ett eget syskon!

Jag älskar vår lilla familj och jag är så tacksam att vi har lyckats få en så underbar liten son! Han gör vår familj komplett och vi kunde inte önska oss mer, så känner jag!

 

På tal om honom så utvecklas han i en rasande fart! Han springer omkring som en tok och har massor med energi! Han pratar i ett, fast man förstår knappt ett ord vad han säger – men det stoppar honom inte! Det är långa ramsor och mycket minspel/gestikulerande under tiden! Helt underbart att spendera tid med honom och följa honom i hans utveckling. Han upptäcker nya saker varje dag och man kan se på honom hur han förundras över saker och ting. Han busar och har en fantastisk humor! Han kan skratta så han kiknar och i nästa sekund så är han gravallvarlig och redan iväg på nästa upptäcktsfärd. Han sover i sitt egna rum sen en månad tillbaka och sover hela nätter! Helt plötsligt så har jag och min man sovrummet för oss själva och närheten mellan oss har äntligen börjat återgå till det normala!

Småbarnstiden är verkligen speciell och jag kan förstå att det tär på förhållandet! Inte så konstigt att många par inte orkar och lever slutligen parallella liv istället för att liv tillsammans som familj. Jag försöker regelbundet påminna mig själv om hur lyckligt lottad jag är att ha en så fin man i mitt liv! Jag blir helt varm i hjärtat när jag ser honom med min son och det band dom har. Han är en fantastisk far och det är enormt sexigt! En man som kan trösta, leka, skydda och gosa med sitt barn är det vackraste som finns.

 

För en månad sedan började jag jobba igen så min man och jag delar veckan hemma med vår son. Efter sommaren så ska han dock skolas in på förskolan och vi återgår båda till att jobba mer. Får väl se hur vi lägger upp våra scheman i höst då både jag och min man kan tänka oss att vara hemma någon halvdag i veckan så lillen inte ska få 5 heldagar på förskolan. Han är bara liten en kort stund och snart pyser han iväg på moppen för att träffa polarna och vi får aldrig umgås med honom mer. Vi får passa på nu medans han vill vara med oss.

 

Livet tuffar som sagt på och jag vet inte om jag kommer skriva så mycket mer här…

Kanske kikar jag in någon gång och plitar ner några rader.. eller så är detta sista gången jag är här.

 

Ni som läser och som fortfarande kämpar – all styrka till er! Jag vet hur det är att vara på den där sidan målsnöret och inte veta om man någonsin når fram!

Ni som läser och har lyckats – njut av era små underverk! Det är exakt vad dom är – UNDERVERK och en gåva som man ska vårda ömt!

 

Ni andra som läser – ta hand om er och va lyhörda mot er omgivning. Det kan vara grannen, kollega, vännen eller personen bredvid dig på bussen som just nu gråter inombords för att de är ofrivilligt barnlösa.

❤️❤️❤️